En juvelerare och hans affär
Är upphov till att allt så dystert är
En dag framför hans fönster dröjde jag
Då någon plötsligt sa 'goddag'
Det var en glad ung man med solvargsgrin
Som bad mig följa med som smakråd in
Han sökte något att sin fästmö ge
Och bad så snällt att jag gick med
När det är sol och vår och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår
Väl i butiken fann han inget se'n
Och snart så stod vi utanför igen
Jag sa 'adjö' och hade börjat gå
När han skrek: "Vänta, hör nu på"
Som ett bevis för tacksamheten hans
Ville han bjuda mig på lunch nå'nstans
Det var ju vårens första solskensdag
Så jag var dum nog svara' ja
När det är sol och vår och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår
Han konverserade med elegans
Och bjöd det bästa som på stället fanns
Men se'n han gått att ringa till en vän
Så kom han inte mer igen
Och rockvaktmästar'n sa:
"Jo, damens man tog damens päls
Och gick till skräddaren, han"
Så jag fick ringa till min egen Knut
Som mig från notan löste ut
När det är sol och vår och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små bör låsаs inne då
När vintern går mot ѕol och vår
